Om den rationelle fuskaren

Om den rationelle fuskaren

Det här är det första nyhetsbrevet på länge. Vårt val av kanaler är inte särskilt klart, ens för oss själva, men nu kändes det som om det här formatet vore roligt att prova igen. Några av er som läser har prenumererat i 20 år faktiskt – några tillkom i dag. Vi hoppas att du gillar det här nyvaknade brevet oavsett vilken grupp du tillhör.

Ämnet för dagen är fusk. Vi läser dagligen om bilföretag som fuskar med mjukvaran, elektronikföretag som betalar ut mutor och offentliga entreprenader som bygger på olagliga anställningsvillkor. På den individuella nivån handlar fusket om högskoleprov och nationella prov, forskare som fuskar med sina resultat och naturligtvis idrottsmän och -kvinnor som dopar sig.

I den här betraktelsen har vi en vid definition av vad som är fusk. Någon som spelar Monopol har otur och hamnar på en motspelares ruta. En ruta bebyggd med hotell så det kommer att kosta skjortan. Spelaren är fiffig nog att snabbt, engagerat och högljutt börja berätta om en trafikolycka hen nästan varit inblandad i. Alla blir intresserade, spelet går vidare och hotellägaren missar att kräva in sin hyra. Det är väl i sig inte ett regelbrott – men det är fusk. På samma sätt finns det en gråzon i snart sagt alla sammanhang. En fotbollsmålvakt hade satt i system att trycka ihop målstolparna innan varje match. De sitter inte fast i marken och med lite milt våld kunde han göra målet någon decimeter mindre nertill och ökade därmed chansen till stolpe-ut. Det var inte ett direkt regelbrott men visst var det fusk?

Så från och med nu är fusk detsamma som att skaffa sig fördelar på ett sätt som uppenbarligen strider mot andemeningen även om det ibland inte är bokstavliga regelbrott. Andemeningen i vad? Då inför vi begreppet tävling. Vi vet att det är kontroversiellt att kalla en rekrytering eller ett prov i skolan för ”tävling” men för just den här texten fyller det sitt syfte. Den som söker ett jobb, försöker sälja bilar eller jagar ett forskningsanslag deltar i en tävling. Om hen tänjer tävlingens regler, och dess avsikt, lite för mycket så är det fusk.
Fusk går att förstå. Det är i de flesta fall rationellt. Om vi undviker att moralisera eller värdera de tävlandes handlande så kan vi göra en enkel sammanfattning av vilka faktorer som utgör underlag för beslutet att fuska. De är egentligen fem:

1. Kostnaden för att delta i tävlingen
Den som söker ett jobb har förmodligen utbildat sig. Den som vill sälja en bil har lagt ner miljoner på att utveckla och bygga den. Den som vill vinna VM har tränat och den som vill bygga en kommunal arena har både utvecklat sitt företag och lagt ner pengar på att göra anbudsunderlaget.
Ju större kostnaden är för att få delta i tävlingen, desto större blir anledningen att vinna den till varje pris, inklusive fusk.

2. Vinstens värde
Om prissumman i en golftävling är väldigt hög eller om jobbet jag söker är väldigt attraktivt och välbetalt, ja, då blir det naturligtvis mer intressant att vinna tävlingen. En upphandling som omfattar en miljard är en mer värdefull vinst än den som omfattar ett par hundra tusen.

3. Sannolikheten för att vinna med och utan fusk
Om någon av oss möter en stormästare i schack lär denne inte behöva fuska. Psykologiska distraktioner eller medhjälpare och öronsnäckor är onödigt eftersom stormästaren vet att hen kommer att vinna i vilket fall som helst. Det är först när motståndet blir tillräckligt bra som det finns skäl att fuska. Det omvända gäller också. Blir motståndet för bra, för starkt, försvinner incitamentet att fuska igen. Så stormästaren har ingen nytta av att fuska när hen möter mig i schack. Men jag har inte heller något skäl att fuska i den matchen. Fusket lär inte påverka min chans att vinna och kvar blir bara risken att ertappas.

4. Kostnaden för den som blir ertappad
Vad händer om någon upptäcker mitt fusk? Böter, tappade affärer, uppsägning eller kanske ”bara” social fördömelse? Kanske händer det i princip ingenting? Om kostnaden för att bli ertappad är hög, jag kanske rentav hamnar i fängelse, då kommer jag att dra mig för att fuska. Om kostnaden är låg eller obefintlig ökar min benägenhet att fuska.

5. Risken att bli ertappad
Slutligen hänger den föregående punkten naturligtvis ihop med risken för att just jag skall bli upptäckt. Om den sannolikheten är oerhört liten kommer fusket att te sig riskfritt och därmed lönsamt – om risken är oerhört stor kommer fusket att te sig vanskligt och alltså kostsamt.

De här fem faktorerna är de ingående värdena i den beslutsprocess som pågår hos alla tävlande. Algoritmen ger olika resultat för olika individer men den fungerar i princip likadant. Har vi tillräckligt många tävlande i ett visst avseende kan vi förutse om fusket kommer att öka eller minska. Nu är det ju svårt, förmodligen omöjligt, att sätta verkliga siffror på de fem faktorerna men vi kan åtminstone resonera lite kring hur de har förändrats över tid och hur det kan tänkas påverka aktörerna/de tävlande.

Och nu avgränsar vi diskussionen lite. Vi kommer inte längre att fundera över idrottsprestationer eller äktenskapsmarknaden. I stället koncentrerar vi oss på de tävlingar där den huvudsakliga kompetensen är kunskap. Tävlingen om en anställning, tävlingen om en entreprenad, tävlingen om ett forskningsanslag eller tävlingen om hög BNP. I alla de här fallen kan vi utgå ifrån att den som vinner gör det (eller åtminstone förväntas göra det) utifrån någon form av kunskapsfördel.

För nationella prov, högskoleprov eller forskningsprojekt är det helt uppenbart att vi tävlar i vetande men också i tävlingen på bilmarknaden eller i tävlingen om vilket land som har lägst arbetslöshet är det i huvudsak en fråga om att ha mer, eller bättre, kunskaper än de andra tävlingsdeltagarna.
Låt oss följa kunskapstävlingen från 1967 till 2017, alltså ett halvt sekel. Vi kommer att beröra alla fem faktorerna men den mest spännande är nummer tre, alltså sannolikheten för att vinna tävlingen med och utan fusk.

1967 var kunskap en knapp resurs. I Landskrona byggde man fartyg och grävmaskiner. Öresundsvarvet och Landsverk var två företag som inte bara på en svensk karta utan i global jämförelse var unika. Man hade kunskap som helt enkelt inte fanns på särskilt många ställen.

1967 kunde föräldrar, lärare och yrkesvägledare berätta att den som skaffade sig en akademisk utbildning var garanterad jobb, bra lön, hög status och ett långt liv. Det spelade i stort sett ingen roll vilken linje du valde på universitetet, kom du bara ut med en godkänd examen så var det lugnt. Men det var faktiskt ännu bättre än så. I en global jämförelse var en svensk ung människa vinnare redan som 17-åring. Resten av världen bestod i stor utsträckning av barn som inte gick i skola alls, eller åtminstone inte i närheten av de nio år som alla svenskar fick vid det här laget.

1967 hade alltså kunskapstävlingen inte ens börjat. De som hade även ganska begränsade mängder kunskap vann på walk-over. Fusket bör ha varit väldigt begränsat och det huvudsakliga skälet till det är att skillnaderna var så stora. För den som hade ett bra kunskapsläge var vinsten säker. Den som hade ett dåligt kunskapsläge kunde knappast tro att fusk skulle hjälpa upp situationen. Avståndet mellan de tävlande var alltför stort, både vad gäller individer, företag och nationer.

Vi diskuterade inte PISA-undersökningar, högskoleprov eller Sydkoreanska bilar. Det var enklare än så. Några gick i skola, blev akademiker och byggde bra bilar. Andra kunde inte det. Inte alls. Det var helt enkelt inte någon tävling än så länge.

1992 hade detta förändrats på ett genomgripande sätt. Världen har nått en punkt där väldigt många människor, företag och nationer kan väldigt mycket. Vi kallar det ”the competition point”. Nu är det inte längre en fråga om att några kan och andra kan inte. I stället frågar vi oss vem som är bäst – av alla de som kan.

Om föräldern 1967 sa: ”Skaffa en universitetsexamen” så sa föräldern 1992: ”Skaffa en universitetsexamen från ett bra universitet och se till att du har bättre betyg än dina kursare”.

Det här är en radikal förändring. Nu är det plötsligt en tävling. Alla kan bygga båtar – men vem bygger bäst båtar (billigast, snabbast, störst)?. Alla kan utveckla läkemedel men vem gör det bäst? Alla barn i hela världen går i skola – men vem har bäst skola?

Rankinglistor som sorterar världens länder, de stora industriföretagen, Sveriges kommuner, kommunernas grundskolor och skolornas elever blir det normala sättet att förstå världen. Spännande till att börja med, normaliserat till osynlighet efter bara några årtionden.
Den här tävlingen, som är i sann mening global, gör tre saker med alla deltagare.

A. Den likriktar oss. I samma stund vi har bestämt oss för att svara på frågan ”vem är bäst?” har vi också bestämt oss för att sätta upp gemensamma spelregler. Oavsett om de reglerna är miljökrav, krocksäkerhetstest eller PISA-undersökningar så kommer de att tvinga alla deltagare att söka best practice och att försöka bli så lika varandra som möjligt, men bättre.

B. Den stressar oss. I takt med att tävlingen hårdnar kommer kostnaden för att delta att öka. Bara de som utbildat sig väldigt länge eller som investerat väldigt mycket kommer att få inträdesbiljett till tävlingen. Det betyder att avkastningen minskar vare sig vi är studenter, bilföretag eller nationer. Eftersom ingen av oss ensamt kan bestämma vinstens storlek måste vi koncentrera oss på kostnadssidan. Lönen för en akademiker eller marknadsvärdet på en bil sjunker när många ger sig in i tävlingen. Det kan vi inte göra något åt. Alltså måste vi se till att kostnaden för att ”göra” en akademiker eller en bil minskar. Vi påfrestar våra system till bristningsgränsen genom att försöka svälta oss till framgång.

C. Den skapar en falsk föreställning om hur världen egentligen fungerar. Vi tycker om idrottsanalogier. En orsak till det är att idrott är lättfattlig. Det är en strikt avgränsad mänsklig aktivitet. Vita streck avgränsar planen, regelboken talar om hur många som får delta och hur lång tävlingen är och domaren avgör vad som är regelenligt och vad som är regelvidrigt. När vi applicerar tävlingslogik på allmänmänsklig verksamhet glider vi gradvis in i föreställningen om att den också är avgränsad, regelstyrd och bedömd. Vi får alltså för oss att skola är den spelplan på vilken barn växer upp, att arbetsmarknad och anställning är spelplanen för försörjning och att nationalstat är arenan för ekonomisk solidaritet.

De här tre, A, B och C, är tvångströjor utanpå varandra. Och de är naturligtvis helt påhittade. Det finns egentligen inte något skäl till att branscher skall utvecklas mot allt större likriktning. Att försöka göra samma sak som andra men effektivare är en usel metod för tävling och arenan är, till skillnad från idrottens, oändligt stor. Det finns helt enkelt inga vita linjer och ingen domare.
Men det ser vi inte. När vi, ibland alltså hela världen, nått ”the competition point” är det kollektiva tunnelseendet fullständigt. Och nästa steg är oundvikligt. De fem faktorerna utvecklas sålunda:

1. Priset, investeringen, för att överhuvudtaget kunna delta blir högre och högre. För en nation beräknas det kanske i genomsnittligt antal år i utbildningsväsendet, för ett företag i kostnaden för produktutveckling eller försäljning.

2. Vinstens värde ökar, eller rättare sagt, den förlust man gör genom att inte vinna blir större och större. För den enskilde kan det vara ”dyrt” att inte få ett eftertraktat jobb. När tävlingen hårdnat innebär förlust att hen inte får något jobb alls, attraktivt eller inte. Egentligen har det alltså blivit dyrare att förlora – men det är ju detsamma som att det blivit viktigare att vinna.

3. Sannolikheten för att vinna av egen kraft, utan fusk, minskar naturligtvis ju fler kompetenta tävlande det finns i just min gren.

4. Kostnaden för att ertappas är förmodligen relativt konstant, den varken ökar eller minskar. Åtminstone inte i första varvet av den här historien.

5. Risken för att ertappas med fusk är förmodligen också konstant. Precis som i idrott är det en kapptävling mellan de som fuskar och de som försöker avslöja fusket. En evolutionär utveckling som vid varje givet tillfälle har ungefär samma balans.

Sammantaget betyder det att punkterna 1, 2 och 3 talar för att det blir mer intressant att fuska medan punkterna 4 och 5 inte påverkar situationen märkbart. Alltså, om vi har någotsånär många deltagare, bör vi förvänta oss allt mer fusk.

Nu säger föräldrar ”Skaffa en bra utbildning, se till att du har bättre betyg än de andra och försök skaffa nätverk, bra vänner eller nyttigt umgänge under tiden du studerar”. Är det fusk? Ja, om det eftertraktade jobbet eller det statliga uppdraget beror på vem du känner, inte vad du kan, så är det fusk i ett samhälle som säger sig vara baserat på objektiva kunskapsfördelar och utbildningsbakgrund.

På samma sätt kan vi vänta oss att bilindustri, telekombolag eller läkemedelsföretag kommer att försöka fuska alltmer när tävlingen hårdnar. Precis som lärare och elever som funderar över strategin kring nationella prov.
Den här spiralen förstärks av att punkten 4, kostnaden för att bli ertappad, gradvis förskjuts. Det kanske främsta straffet för den som fuskar är socialt. Vare sig vi har fusklapp på provet eller mutar en upphandlingsansvarig så är det omgivningens fördömande som är det tyngsta straffet, mer kännbart än avstängningen från universitetet eller att inte få den där affären.

Men när fusket, i regelbokens utkant, blir vanligare kommer den sociala konsekvensen att bli allt svagare. ”Alla gör ju så” är en känsla som sänker kostnaden för att bli ertappad. Nu är fuskandet normaliserat.

En alldeles särskilt fascinerande variant av fusk är protektionismen. Att försöka skydda sig från den stora tävlingen genom att dra streck på marken och säga ”Vi tävlar bara med de som är innanför den här linjen”.

Ibland är strecket ett skråväsende, ibland nationalism, ibland monopoliserande lagstiftning och ibland tullar. I alla fallen handlar det om en grupp tävlande som inser att världsmästerskapet är för krävande och som därför inrättar ett eget litet universum inom vilket tävlingen kan fortgå på ett, som de tycker, hederligare sätt. Men då bortser de ifrån att själva avgränsningen är fusk i sig själv.

Vi kommer att få se allt mer fusk de kommande årtiondena. På arbetsmarknaden, i skolan, bland företag och i politiken. Vi bör inte bli förvånade. Det handlar inte om svikande moral eller vacklande grundläggande värderingar. Det handlar om att vi, under ungefär ett sekel, byggt ett kunskapssamhälle som först kännetecknades av ”vinst genom walk-over”, sedan kännetecknades av ”vinst genom tävling” och nu kommer att kännetecknas av ”vinst genom fusk”.

Vägen framåt, och ut ur det svarta hål som skapas av ”the cheating point” är att lämna tävlingen. Omdefiniera grundförutsättningarna och spela ett nytt spel, ett där de första spelarna både sätter reglerna och vinner på walk-over. Precis som Europa och USA gjorde under åren 1870 till 1970.
Det där skriver vi mer om nästa gång.

Nu önskar vi er en trevlig vår! Vilken ort ordnar det trevligaste Valborgsbålet? För vi skall väl alla göra likadant den 30 april?

Camilla och Troed

 

Comments are closed.