Om digitala läromedel, skogar och träd

Om digitala läromedel, skogar och träd

Diskussionen om digitalisering är intensiv och stundom hetsig, oavsett om vi talar om e-handel, ärendehantering i socialtjänsten, vårdcentraler på nätet eller undervisningen i skolan. Den handlar om allt möjligt, från värdet av mänskliga relationer till risken för att det stora internationella kapitalet tar över utvecklingen av den värld vi alla skall leva i.

I den här texten kommer vi att fokusera på digitala läromedel men den som vill läsa det med någon annan verksamhet i åtanke kommer säkert att kunna göra det utan större besvär. Det vi beskriver är väldigt generiskt.

De flesta diskussioner utgår ifrån någon form av jämförelse. Är en viss verksamhet bättre eller sämre om den digitaliseras än vad den var i sin analoga, tidigare, form? Vi känner igen den från vartenda avsnitt i den här utvecklingen. Ge oss lite av ditt tålamod och titta på den här listan:

Är en elektronisk kalender bättre än en analog?

Är ett datorstyrt tändsystem i en bil bättre än ett som bygger på traditionell elektronik?

Är en digital klocka bättre än en mekanisk?

Är musik i form av MP3-filer bättre än musik från en LP-skiva?

Är ett skypemöte bättre än ett samtal i ett ”riktigt” mötesrum?

Är film bättre på en datorskärm än på bio?

Är ett digitalt läromedel i NO bättre än en bok eller en katederföreläsning?

Varje gång vi skall slita de här tvisterna gör vi samma sak. Vi jämför de två. Ibland på amatöristisk och anekdotisk nivå som när vi tjafsar om vem som snabbast hittar en tid i kalendern – ibland i verkligt ambitiösa forskningsprojekt som när vi skall avgöra om en skolelev lär sig effektivast genom att använda papper och penna eller om det är effektivare att använda en iPad.

Och varje gång innebär just den metoden att vi missar den allt överskuggande poängen. Låt oss börja med det exempel som kanske är längst ifrån alla läsares verklighet, tändsystemet i en bil. Vi är fullständigt klara över att vi så småningom kommer att lämna förbränningsmotorn bakom oss men exemplet fungerar i det här sammanhanget.

För inte så länge sedan reglerades bränsletillförsel och tändstiftets gnista av mekanik. Det var små hävstänger, centrifugalvikter och elektriska brytare som snurrade jättefort och som med hjälp av verkligt finjusterade små mojänger såg till att motorn fungerade.

På 1970-talet ville man bli av med de här rörliga delarna och nu var elektroniken tillräckligt bra för att lösa problemet. Elektroniska tändsystem ersatte mekaniska och orsaken var lätt att se och diskutera. En bil med elektroniskt tändsystem var oftast bättre. Den startade lättare, drog mindre bränsle och hade längre livslängd.

Från analog elektronik till digital elektronik var steget inte långt. En processor i stället för ganska dumma elektronikkomponenter gav den elektroniskt styrda bilen ytterligare en fördel. Utvecklingen hade paralleller i alla bilens olika delar. Vi har nu processorer som hjälper bromssystemet, strålkastarna, bilradion och klimatanläggningen.

Och fortfarande är det i allt väsentligt samma bil. Vi kan alltså jämföra prestanda i en bil från 60-talet med prestanda i en ny bil. Antingen anekdotiskt eller i ett stort forskningsprojekt. Och sedan kan vi avgöra om utvecklingen inneburit en förbättring eller en försämring.

Men i ett hörn som den här jämförelsen inte ser händer något helt annat. Den digitala bilen kan göra något som den analoga inte kan, nämligen samla in data och skicka tillbaka till biltillverkaren. Häng med nu för nu exploderar världen.

När Volvo utvecklar en ny bilmotor så testar man länge och noggrant innan motorn släpps. Bilar provkörs i iskalla Norrland och i stekheta Marseille. De startas i regn, stoppas i överhettade bilköer och plågas av förare som avsiktligt misshandlar dem. Hundra betaversioner och tiotusentals körtimmar ligger bakom en ny Volvo. Sedan släpps den. Fram till alldeles nyss var det slutet på historien men det är nu som digitaliseringen kickar in.

En ny bil har sensorer och datorer som samlar in data från bilens alla hörn, hela tiden. Den här informationen innehåller data om hur föraren kör, när bilen tappar greppet, när motorn tappar kraft, om vi svänger utan att blinka, var vi kör, när vi kör och i viss utsträckning vem som kör.

Alldeles strax, i vissa fall har det redan hänt, kommer bilen att skicka den här informationen tillbaka till Volvo. Fortlöpande och i en jämn ström. Låt oss räkna på det. Volvo sålde nästan 600 000 bilar 2017. Låt oss säga att en ny Volvo kör 2 000 mil det första året. Det betyder att en enda dag innebär 3,3 miljoner körda mil. Mil som körs i alla väder, på alla vägar, av alla typer av förare och med alla tänkbara situationer inblandade. Ett provningsinstitut med 1000 anställda provförare (en orimlig volym) skulle behöva köra fem dagar i veckan i fyra månader för att nå samma datamängd.

Efter en månad har de digitaliserade bilarna samlat in så mycket data att varje jämförelse med mänskliga provförare blir absurd.

Blir bilen bättre av det här? Nej, den bil vi just nu står och tittar på blir inte bättre. Den går fortfarande att jämföra med sina analoga föregångare.

Däremot blir nästa generations bilar ofantligt mycket bättre. Och inte bara bilarna, Trafikverket kommer att göra bättre korsningar, försäkringsbolagen kommer att hitta bättre lösningar på riskhantering och räddningstjänsten kommer att kunna förutse olyckor. Förarutbildningen kommer att bygga på vilka misstag människor faktiskt gör och stadsplanerarna kommer att förstå arbetspendling och parkeringsproblematik på ett helt annat sätt.

Hela transportsektorn utvecklas på ett sätt som helt enkelt inte var möjligt med analoga tändsystem.

Vi tar ett annat exempel. När Netflix gjorde succen House of Cards brydde man sig inte ens om att göra ett pilotavsnitt. Man gjorde två kompletta säsonger från början.

Varför det? Därför att man redan visste hur en lyckad produktion skall se ut. Digitalisering handlar nämligen inte om formatet på filmen. Också en DVD-skiva, hyrd i videobutiken, var ju i digitalt format. Men den information som gick tillbaka till filmbolaget var i det närmaste noll. De fick veta hur många som hyrt, i vilka länder och ungefär på vilka veckodagar vi tittade på film. Det var allt.

Men så kom Netflix. Som konsument kan man nog ha tyckt att det var en rejäl försämring. Bildkvalitet, ljud och rent av själva tillgången var (och är fortfarande) irriterande dålig och vill man ha rejäl upplösning och flerkanalsljud är det fortfarande klokt att bära hem en plastskiva. Cineasterna kanske till och med hävdar att en celluiodrulle fortfarande är överlägsen.

Men det är inte poängen. Poängen är att när du tittar på en serie från Netflix så skickas data tillbaka till producenten. Hur länge tittar du? När tröttnar du? Vilka skådespelare orsakar att människor stänger av och vilka får dem att fortsätta? Hur lång skall en dialog vara? När är filmen för spännande? Netflix har en lista på filmer som är så skrämmande att de flesta stänger av – och Netflix vet vilka filmer vi stänger av för att de är för läskiga och vilka vi stänger av för att de är för tråkiga.

När Netflix släpper nya serier så blir svindlande 80% tittarsuccéer. Motsvarande siffra för traditionell TV är 30%, eller i bästa fall 40%. Och det beror inte på att Netflix anställt duktiga producenter medan traditionella bolag är mediokra. Det beror på att digitaliserad film skapar ett lärande i Netflix som är helt omöjligt att föreställa sig i ett filmbolag som skickar film via TV-antenner eller på celluiodrullar.

Netflix tittare spenderar 100 000 000 timmar per dygn med att titta på film och serier. Alla de här timmarna ger Netflix data som används för att göra bättre serier. Är det bättre eller sämre än att intervjua människor utanför en biograf eller att läsa tidningsrecensioner efter en TV-premiär?

Det är helt enkelt inte jämförbart. Men så länge diskussionen handlar om pixlarna på skärmen eller frekvensomfånget i ljudet så kan vi ju tro att det finns en vettig jämförelse. Och då kan streamingvännerna bli osams med biografvännerna och slå varandra i huvudet med olika forskningsrapporter.

Men den bestående effekten är att underhållningsbranschen utvecklas på ett sätt som helt enkelt inte var möjligt med analog filmdistribution.

Nu har du förmodligen förstått vart det här leder oss vad gäller digitala läromedel. En mattebok eller en SO-bok i datorn har fördelar och nackdelar jämfört med en analog. Ett YouTubeklipp om valenselektroner har för- och nackdelar jämfört med en kemilärare som ritar på tavlan. Och så länge vi jämför dem med varandra på samma sätt som vi jämför en ny Volvo V90 med en Amazon eller en film på TV-skärmen hemma med en biokväll i stan, så länge vi gör det kan vi nog fortsätta i evighet utan att bli sams.

Men i samma stund som de här läromedlen blir digitaliserade på riktigt upphör meningen med en sådan jämförelse. I dag har 80 000 elever en mattelektion i årskurs 3 (om du läser det här en skoldag). Bara idag. Föreställ dig att de eleverna räknar, testar, tittar och frågar på ett sätt som genererar data. Att vi får veta hur många som räknar rätt och hur många som räknar fel, hur många som tar lång tid på sig och hur många som är snabba, hur många som föredrar trappan framför den liggande stolen och hur många som räknar i huvudet trots att de borde ställa upp ordentligt. Föreställ dig också att vi ser sambanden mellan de som hade svårt med tiotal i årskurs ett och de som nu tragglar med decimalkommat och att vi vet hur många som zoonar ut helt och hållet.

Då skulle vi, under en enda dag, ha mer information om hur en mattelektion fungerar än vad en lärare får under 15 års dagligt arbete. Det skulle inte spela så stor roll för de barn som just nu sitter i lektionssalen, precis som det inte är synligt för den som just nu tittar på en film på Netflix eller kör en bil från Volvo. Men nästa läromedel, nästa pedagogiska metod, nästa diagnostiska test och nästa genomgång av procenträkning skulle bli så mycket bättre att alla jämförelser skulle förblekna.

Och då måste vi dessutom förstå att nästa läromedel, i en digitaliserad värld, kommer dagen efter. Så det systemet lärt sig på måndagen innebär en uppdaterad verksamhet på tisdagen. Vare sig det är tändsystemet i en bil eller matematikundervisning. I den analoga världen fick vi vänta på nästa version eller årsmodell.

Sammantaget betyder det här att efter ett år har det digitala läromedlet i matematik samlat in (och applicerat!) erfarenheter från 15 miljoner elevtimmar. Det kommer att göra digitaliserat lärande lika överlägset sin analoga föregångare som Netflix är överlägset SVT.

Hela utbildningsväsendet utvecklas på ett sätt som helt enkelt inte var möjligt med analoga läromedel.

Men det kommer vi aldrig att se så länge vi ägnar oss åt att mäta om enskilda elever lär sig procenträkning bättre eller sämre om de har papper och penna än om de har en iPad.

Vi behöver lyfta blicken. Vi behöver diskutera skogen i stället för att jämföra träd.

Allt det bästa!

Comments are closed.